Buff och Babblis har joinat Muffe!

I onsdags, den 2:e december var jag tvungen att släppa min lilla bebis. Buff var sjuk och vi drog iväg till Valla med henne Kim och jag, jag hade på känn att det skulle skita sig så var grymt negativ på resan till Linköping och stackars Bus bara satt o pep så ynkligt i sin bur. Veterinären, som heter Oskar, undersökte Busan och sa sen att prognosen inte såg bra ut. Så tårarna bara rann när jag insåg att det jag fasat på vägen dit skulle behöva ske samma dag, kunde inte låta henne må dåligt. Den veterinären var en väldigt bra människa, han sa jag skulle ta med min vän hem och ha några timmar med henne hemma innan hon skulle resa vidare. Tog med henne till mamma och pappa. Hon fick till och med gå på bordet utan att mamma sa något. Jag kunde bara sitta och titta på min lilla tjej som alltid varit liten men som väldigt fort magrat av och var så tanig. Har på 6 månader förlorat både Baltazar och Busan. Och det suger. Det gör ont. Ont som fan! Känns konstigt att komma hem nu, jag har i princip aldrig bott själv. Redan efter tre månader i min första lägenhet flyttade Busan in och hon har sen följt med mig på var ställe jag bott. I 7 år har hon varit min sambo. Min älskade lilla gosa. Sen kom Baltis, han blev en del av vår lilla familj och var Busans totala motsats. Busan har alltid varit MIN katt, hon har inte varit den som kommer fram och hälsar när folk kommit hit, nej hon har hållt sig undan och kommit fram först när de gått. Kanske att hon kikat fram beroende på vem det var. Det tog henne flera månader innan hon accepterade Kim. Hon chockade både mig och honom när hon helt sonika en dag klättrade upp på honom, trampade runt lite och sen la sig på magen på honom och somnade. Baltis däremot han älskade alla genast. Han ville vara med överallt, alla skulle klappa på honom och man kunde inte ligga mer än 5 sekunder i sängen förrän han kom och la sig på en. Och jag som snurrar rätt mycket när jag sover, ja han tyckte nog jag var jobbig, men han gick ner o väntade till jag snurrat klart och sen klättrade han upp på mig igen. Han bara SKULLE sova på mig, eller Kim när han var här. 6 kilo katt på magen när man ska sova är faktiskt mysigt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar mina små skitar men jag vet att det är det enda och det bästa jag kunde göra för dom. Låta dom åka upp till Käringeberg. Björn är så lugn och trygg och jag vet att han tog väl hand om dom. Så nu ligger Buff och Baltis i samma grav bredvid Muffe och har det bra. Kim säger att de är i Nangijala. Om jag nu stavade det rätt, spela roll. De är i alla fall där och väntar på oss. Ni är älskade och saknade. Mina små älsklingar!