Livet, döden och allt där emellan!

Döden skrämmer skiten ur mig!! Inte för min egen del, inte för min egen död utan för min omgivning. Jag är rädd för att förlora mina nära och kära. Jag vill inte uppleva smärtan av att förlora dom, jag vill inte acceptera att jag aldrig kommer se personen igen. I alla fall inte vad jag vet. Jag är självisk, egoist så det skriker om det i det fallet. Jag vill ha dom kvar, här hos mig där de ska vara. Där de hör hemma. Och självklart vet jag att det är livets gång och att man förhoppningsvis haft ett långt och bra liv. Ett lyckligt liv. Men varför kan det inte fortsätta? Varför kan man inte få behålla sin familj hos sig.
Är plågsamt medveten om att min Farmor är mycket sjuk om man ska tro läkarna i alla fall. Och jag vill behålla henne! Vill ha henne kvar här! Men träffar henne i alla fall en gång i veckan och har alltid skoj när jag är hos henne. Jag kommer ju alltid minnas det. Hennes uttryck och små egenheter. Och för det är jag tacksam!

Jag vet att det är en klyscha men uppskatta din familj, ta hand om dom för du vet aldrig när de försvinner.

Till min familj, jag älskar er så väldigt mycket!!